Detta kommer inte vara mitt år

God nytt år vänner (en månad försent).

Jag hade gärna skrivit att jag hade höga förväntningar på detta år, att jag var redo för att öka tempot, att det var dags och ta tag i allt nu och att detta år (2018) skulle vara mitt år. Men vänner, kanske hade ni redan gissat det, detta år kommer inte att vara mitt år. Jag är inte där än, även om det ibland känns så. För ibland kan jag känna det igen, det där som jag inte vet vad det är men något slags driv som gör att jag kan göra allt, jag kan göra allt i ett rasande tempo och med hög kvalité. Men de stunderna är inte konstanta och jag tror och börjar acceptera att de nog aldrig kommer att vara det igen.  Detta år behöver jag lyssna på kroppen och aldrig lura den. Hitta en balans mellan att göra allt som möjligt går och precis ingenting. Göra det som känns roligt och bra men att samtidigt inte intala mig själv att det är att vara upptagen hela tiden. Det blir inte ett fartfyllt år, men kanske blir nästa år det. För att något år någonsin ska kunna bli det igen behövs år som detta. Det borde vara lätt att förstå men det är väldigt sällan det.

Med kärlek,

Nellie som försöker vara accepterande

Continue Reading

Ja, alltså jag existerar!

Hej vänner!

Här har det varit dött i femtionio år, men ja jag lever. Och jag tänkte uppdatera er om livet oftare. Livet det går som jag brukar säga (snarare rusar i 400 km i timmen), men det vi ni. Inte alla ni, men nästan alla är nu 20 år. Grattis till alla er! Jag däremot är fortfarande en av minstingarna och just nu känns det som jag är den sista tonåringen i gänget. Det känns dock underbart, det känns som jag får leva ut min ungdom mer än ni någonsin kommer kunna göra (dramatisera och överdriva har hon inte slutat med). Jag är ironisk, men detta faktum har ändå fått mig att tänka. Livet rusar fram, det går fort, så fort att man ibland blir rädd. Men tonårstiden har faktiskt varat i mer än en sekund. Fast Nellie, det känns som vi var 16 igår! Ja, jag vet! Det gör det! Men om ni tänker på era trettonåriga jag förvirrande och vandrandes på ett högstadium så lovar jag att ni inser att min tonårstid har varat länge och att er varade länge. Först ville jag skriva att jag och den där trettonåringen inte är samma person fast det är vi nog, hon har bara utvecklats samtidigt som några egenskaper och ståndpunkter består. Trettonåringen visste inte riktigt sitt eget värde tyvärr och hon insåg inte heller att det hon behövde för att klara den resa som livet är redan fanns inom henne, hon visste inte att hon kunde ta fram det och lära sig att använda det för att framgångsrikt ta sig fram med hjälp utav det som fanns inom henne. Dessutom vet jag (oftast) vad mitt eget värde är i dag. Jag förstår vad ingen (och därmed heller inte jag) bör utsättas för. Jag vet vilka människor som är viktiga att ha runt om sig (er bland annat) och vilka som inte är det. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag kan lära mig. Men jag har kvar mycket av henne också och jag har mycket att tacka henne för. Tack vare henne kan jag mycket om allt för hon var jäkla ambitiös, dessutom lärde hon mig att vara ambitiös. Men sammanfattningsvis alltså: 1) livet rusar fram 2) vi har varit tonåringar länge om vi sätter det i perspektiv 3) kanske är jag redo att bli en tjugo någonting om lite över en månad MEN bara kanske!

Med kärlek,

Nellie som lovar att uppdatera om HELA ÅRET alla månader i ett inlägg innan årets slut, jag är här för att stanna

Continue Reading

Dagen kom, men den överväldigande glädjen infann sig inte

Hej vänner!

Dagen kom, den jag tvekade på om den skulle komma. Jag ljuger om jag säger att jag alltid har trott att den aldrig kommer för det är inte fallet. Jag har dock fått kämpa, hårdare än jag brukar, för att ro båten ända in i hamn. (Jag vet dock att ni aldrig har tvivlat på att jag skulle klara det). Jag förväntade mig en överväldigande glädjestorm inom mig när jag tog klivet upp ur båten, landade med fötterna på land, eftersom jag så ivrigt längtat efter att få befinna mig på land. Den sista tiden innan färden var över fick jag de där känslorna inom mig, som förmodligen hjälper mig att klara det mesta jag tar mig an; envishet, iver, längtan och framför allt nervositet. Jag ändrade min bakgrund på telefonen till en bild där texten ”you got this” befann sig. Jag valde en låt till vilken jag föreställde mig att jag på egen hand skulle klara det. Då jag har sett andra nå detta mål (ro hem denna båt) hade jag en tydlig målbild i huvudet eftersom jag en gång fick bevittna en flicka (för mig okänd) som precis fått det där glädjande beskedet, hon meddelade det lyckligt gråtande till hennes mamma som utbrast ”graaattis gumman”. Jag förställde mig att det skulle vara jag som gråtande (på ett lyckligtvis) fick lämna det beskedet. Innan jag för sista gången lämnade lägenheten inför din slutgiltiga stunden klappade jag igång kroppen och hoppade upp och ner precis som jag alltid har gjort både innan en föreställning och en simtävling.  Jag var laddad, jag startade, gick i mål (rodde båten i hamn), segrade och andades ut. När detta sker i vanliga fall belönar min kropp mig med ”du är i en glädjestorm känsla”, men inte denna gången. Nu tror jag många vill säga att det beror på min stress, men jag tror inte det. Någon annan vill nog säga att segern blev en sån lättnad att glädjestormen inte kunde infinna sig då. Någon annan kanske påstår att jag inte har hunnit fatta det ännu (vilket säkert är sant då allting tar tid för mig att förstå nu för tiden).

Jag tror att den där känslostormen kommer om någon dag, kanske när jag får körkortet i handen, när jag får träffa er och när jag inte längre är matt och trött av resan. Det tror jag verkligen, men jag vill ändå berätta detta för er eftersom jag också starkt tror på att allting inte blir som tänkt och planerat och att vissa resor tar längre tid (såväl färden dit som för utmattningen efter målet att lägga sig).

Med kärlek,

Nellie

Continue Reading

Tiden den går oss oberört förbi

Hej Vänner!

Det är över ett år sen vi tog studenten i dag. Detta år har gått väldigt fort samtidigt som den tiden känns som en för länge förbipasserad tid. Tiden är så känslolös, den går oss oberörd förbi vad som än händer. Den stannar inte då vi skrattar av lycka eller från ingenstans blir djupt förkrossade. Den vänder sig aldrig tillbaka och tittar vemodigt på det som hänt. Tiden har blicken fäst rakt fram och springer målinriktat med hög hastighet ifrån oss. Inget vi gör och inget som sker kan få tiden att stanna upp. Det är lite inspirerande, läskigt men också betryggande. Vi är alltid på väg, vi fastnar aldrig även om det känns så.

Tur därmed att ögonblick, fantastiska ögonblick, kan fastna på bild. Tjejerna på bilden tycker jag mycket om <3. Den dagen tycker jag också mycket om. Vad som än händer i livet och var vi än befinner oss i framtiden tror jag att vi kommer minnas. Vi minns varandra, vi minns denna dag och vi minns denna speciella tid. Jag tror att vi kommer minnas trots att tiden har färdats oss tiotals år senare in i livet mot nya äventyr, äventyr som tiden förstås nu heller inte har tid att stanna en sekund för.

Med kärlek,

Nellie som är förundrad och förskräckt över hennes upptäckt av denna oberörda tiden

Continue Reading

December 2016

Hej vänner!

Här kommer en väldigt sen sammanfattning av december 2016 (men jag vill verkligen ha all månaderna sammanfattade).

Jag fick ta fram min stora kärlek vilket givetvis är en choklakalender. Men inte vilken som helst utan kinder maxis!!!! Olika choklader varje dag, godaste chokladen, chokladen som ger mig mest kärlek och chokladen som jag älskar. Kinder maxi chokladkalender är det bästa som hänt Sverige.

Jag fyllde år vilket skulle ha firats med min favorit pasta pesto. Men pasta pesto restaurangen hade slutat med pasta pesto och min besvikelse var olidlig. Det var nästintill att jag ville ställa in min födelsedag. Om denna var god ändå? Givetvis ja, men livet utan pasta pesto är ett sorgset liv.

 

 

I födelsedagspresent fick jag det finaste N:et av R.

Jag och Maja och Wilma fikade afternoon tea vilket givetvis var ljuvligt.

Den obligatoriska minijulen blev av trots att de norska jenterna inte var på plats. Vi åt allt gott man kan tänka sig det vill säga julmust, tomtegröt och allt det goda julgodiset ni kan skåda ovan. Sen kollade vi på mysigaste julfilmen ensamma hemma och vi levde i julefriden som alltså befann sig i våra hjärtan.

Jag städade flickrummet för sista gången (trodde jag, jag har gjort det igen).

Jag ägnade mig åt den bästa och mysigaste studentlitteraturen jag läst! <33

Det blev jul vilket firades med släkt från alla jordens hörn vilket resulterade i att vi åt fransk julstubbe vilket var den bästa traditionen som jag ville fortsätta leva med förresten av livet.

Det var fest på juldagen och jag såg ut som på bilden ovan (jag tog en bild!! händer aldrig ju!!).

På annandagen var det utgången och sällskapet var bäst men själva utgången, not so much. Ur jag såg ut behöver ni inte kommentera då jag är medveten om sanningen.

Sista dagen på året firades med middag och spel med mina älskade tjejer Wilma, Maja och Linn, beskådande av raketer med föregående gäng och vännerna Maja F och S och det nya året dansades in med Ebba. Absolut en av de bättre nyårsaftnarna då de alltid annars slutat i kaos.

2016 var magiskt men också tragiskt. Det som inte var toppen var stress och drama. Det som var toppen var vänner, studenten, Berlin och andra utflykter. Tack till er som var med mig 2016, er vill jag inte leva utan.

 

Med kärlek,

Nellie som väldigt försenat nu summerat hela 2016

 

 

Continue Reading

Dagarna i livet

Hej vänner!

Ni får inte veta vad som händer mig bara mina tankegångar nu för tiden. Därför kommer ett nytt tema som heter dagarna i livet där jag beskriver mina dagar.

I dag har jag varit i skolan hela dagen eftersom vi har sysslat med redovisningar dagen lång. Jag var i första omgången och först ut (alltså först först först). Men det gick bra och var en rolig och inspirerande tid. Vädret var toppen därför passade jag och R på att efter skolan gå ner till sjön och jag drack läsk med citron (citron är min nya kärlek i livet som jag tycks ha svårt att kunna leva utan). Typical svensk att vid först vårsolstimme springa till en uteservering och slå sig ner men det gjorde vi alltså. Därefter var det träning med Ebba på schemat. Det var ett roligt och bra pass där vi tränade genom de stora muskelgrupperna i kroppen. MEN, men men men efteråt kände jag mig inte helt nöjd. Vet inte var den ”inte nöjd” känsla kommer ifrån då den saknar anledning att befinna sig i mitt liv.

Efter en träningsvecka med två spinningpass och två helkropps styrkepass ser jag fram emot yoga i morgon.

Med kärlek,

Nellie som vill visar er dagarna i livet och inte bara tankarna om livet

Continue Reading

Du vet inte, du har ingen aning

Hej vänner!

Ni vet inte, ni har ingen aning, om ni får morgondagen. Jag har fått anledning att se livet i vitögat (ni som vet, ni vet). Det är skört men det visste ni. Det jag vill poängtera är att det (livet) kan vara drastiskt, orättvist och helt oförutsägbart även för oss.

Jag tänker inte säga ”gör allt du vill redan i dag för imorgon kan det vara försent”. Ni har hört det innan. Jag vill dra ner det hela lite mot marken där vi står allesammans. Vi som har turen. Det är så mycket man vill. Det är så mycket man hade velat göra i dag om man visste med säkerhet att man inte hade morgondagen. Men i den stress som särskilt vi (unga människor) lever i (då talar jag om virrvarret av alla resor, utbildningar, jobb, drömmar, människor att möta som vi bara vill ska hända, ja allt) så glöms det som finns bakom bort. Det som finns bakom fick jag under förra året verkligen uppleva att det var viktigt. För jag fick leva utan det. Trots att livet på pappret var toppen med studentår, fester, vänner och allt så fungerade inte livet eftersom det som fanns bakom saknades. Det funkade inte särskilt bra alls. Det som finns bakom är att må bra.

Om ni inte får i morgon hoppas jag givetvis att ni har hunnit göra i alla fall en del av allt det där i virrvarret men framför allt att ni mår bra. Att ni känner er trygga med er själva var ni än befinner er. Att ni förstår att ni är viktiga. Att ni vet att ni är omtyckta även om dina nära personer inte är där för tillfället. Att ni mår så pass bra att ni orkar drömma och känna hopp inom er.

Gör det som får er att må bra. Ibland är det att resa, plugga, jobba eller möta nya människor. Ibland är det att måla, vila, yoga eller läsa. Gör det som får er att känna att ni vill leva just i dag. För ni kanske inte har chansen i morgon.

Med kärlek,

Nellie som önskar er allt välmående

 

Continue Reading

Vem är du utan alla människor runt omkring dig?

Jag såg en intervju med en man som fick frågan om vad det jobbigaste han genomlevt var. Han svarade att det kommer låta konstigt och töntigt men att de var en ung vuxentid då han inte visste var hans plats var än, vem han var eller vad hans uppgift var.

Nu ska jag vara ärlig, riktig riktigt ärlig. Det här är inte min månad. Jag är inte sprudlande glad inte ens i närheten jag har nog aldrig varit vilsnare. Min mittpunkt i mina vilsenhetsfunderingar just nu är: vem är jag utan alla människor runt omkring mig. Det är lätt och svara att jag är den jag är nu men alla människor runt om mig har format mig till den jag är.

Min favoritfilm hade inte varit clueless om inte jag och Wilma hade varit totalt nerkära i Lindsey Lohan som elvaåringar och i en dubbel dvd med en Lindsey film fått med oss clueless i dvdformat. Jag hade inte älskat att åka skidor i dag om jag inte träffat Linn och Wilma för det var dem som förde mig in i det och tack, tack, tack för det. Jag hade inte varit en numera spinning fantast om inte Ebba fått mig att testa. Jag hade inte fått uppleva den kärlek som teatern har gett mig om inte Wilma och jag gemensamt hade gått på vår första teaterlektion.

Det finna dock delar av mig som jag har mitt inre driv att tacka och möjligtvis de som framkallat mitt inre driv. Mamma hade ett tydligt mål på hur länge jag och systrarna var tvungna att simma innan vi fick sluta och givetvis ville jag sluta tidigare, när jag hade nått målet mamma satt upp så hade jag kämpat, traglat och tränat så pass hårt att jag hade tagit mig förbi trösklen och nu älskade jag det (därför hoppas jag att föräldrar puschar sina barn lite för barn behöver hjälp att ta sig över trösklen eftersom på andra sidan finns flyt). Mitt driv tog mig långt. Jag har fått höra av var ända mentor jag haft att jag är en naturlig ledare och en framtida chef. Det är nog den jag är men samtidigt hade jag inte hamnat i den situationen om jag inte gått i en klass med stökiga pojkar vilka jag har fått vara stötdämpare åt eller om jag inte givits så mycket ansvar.

Alla människor vi möter formar oss till dem vi är det går inte att komma ifrån. Även om jag skulle förlora er (vilket jag hoppas aldrig händer) så skulle jag ställa mig på scenen igen eller kanske sitta i publiken och kolla upp dit. Jag kommer kolla på clueless, jag kommer längta till vackra vinterland och jag kommer ta mig an projketledarrollen i det uppdrag som engagerar mig. Vi vet inte vad som händer under morgondagen men vi vet vad som skedde under gårdagen. Och oavsett vad som sker i morgon så bär vi med oss det som skedde i går för alltid. Så till er, underbara människor i mitt liv: av er har jag lärt mig att leva och jag bär med mig er för alltid. Till er som jag har mött men önskat att det aldrig skett: jag har lärt mig massa av er med och ni är min största inspiration till att bli bättre men framför allt att göra världen bättre.

Med kärlek,

Nellie som har en tung månad

Continue Reading

Ett nytt år

Hej vänner!

Jag har tusen gånger försökt skriva en lista till er med nyårsmål, dels de jag ser som mina egna och dels förslag på hur vi alla skulle kunna resonera kring ett nytt år. När inte det har gått har jag försökt skriva om det nya året. Men jag blir bara arg, ledsen och lite smått förtvivlad när jag ska skriva listan. För om jag hade skrivit denna lista i början av året eller inför detta år hade den sett annorlunda ut. Det är givetvis helt normalt. En människa förändras under ett år. Men det är det att jag inte är riktigt samma person. Och det, det är något som jag måste sluta tjura över. Om jag hade varit samma person som i början av detta år hade jag inte varit en levande person för en person som lever orkar sitta här och skriva ett inlägg, en levande person har huvudet fullt med tankar och resonemang om vad som är viktigt och det har jag turen av att ha. Det är dags för mig att vara lite realistisk, även om det är tråkigt. Jag kan inte hylla hon som var jag, som gjorde precis allt, eftersom om hon fått fortsätta hade jag varit sjukskriven nu. Men se man på jag studerar, tränar, läser, umgås och framför allt orkar jag tänka och tycka. Orkar man tänka och tycka är det ett tecken på att du inte är ångestladdad eller deprimerad eftersom du då hade lidit av en känsla av meningslöshet i de flesta situationer. När jag hade ångest kvittade det till exempel för mig om jag tog studenten bara ångesten försvann. Nu är jag tacksam och stolt över att jag gick i mål, jag ser en mening med det. Att jag inte på länge kommer orka resa jorden runt eller lägga all min energi på att köra vasaloppet nästa år är ingen jäkla uppoffring! Det måste jag inse. Jag klarar av så mycket men var väldigt nära på att inte kunna klara av någonting på många många år. Jag är högst irriterad på mitt ältande av mitt tidiga ”inspirerade och engagerade jag”. Nu är det dags att vakna och reflektera över vad som på riktigt är viktigt och vad jag faktiskt har åstadkommit. För jag kan inte sitta och skriva att det viktigaste jag har åstadkommit under året är jag tog studenten med goda resultat och allt vad det innebär, jag utförde uppgifter på jobbet som verkligen har uppskattas och har gett mig trovärdighet eller att jag har varit så himla kreativ. Nej det mest betydelsefulla är att jag slog till mitt tidigare jag med en träklubba i huvudet så att hon totalt föll av talarstolen, trillade ner, landade på rumpan och tittade irriterat upp på hon som står där nu, hon som har tagit över. Hon som har tagit över arbetar mindre och mer effektivt. Hon som står där nu strävar visserligen väldigt mycket efter att lära sig, når höga resultat oftast men ställer inga krav på att resultaten ska vara höga. Hon som står där nu har tagit en paus från många aktiviteter. Tidigare jag fortsätter att blänga surt, men börjar sakta men säkert inse att det finns nya order att förhålla sig efter.

Det är fantastiskt att få leva och särskilt att vilja leva vänner, jag kan skriva under på det. Jag vill fortsätta skriva under på det. Därför blir listan på mina mål följande:

– Ta det lugnt. En sak i taget. Planera rimligt! 

– Gör ditt bästa. Det är okej att bli super engagerad i alla kurserna eftersom de är super intressanta. Men du får inte plugga från morgon till kväll. Det är åtta timmar max sen är det nog. Sen är VG inte ett krav, det är en betydelselös bonus.

– Arbeta efter förmåga, inte mer.

– Träna nu när du får! Men utan mål! Du kommer inte springa tjejmilen 2017, sätta upp mål för hur snabbt du ska springa eller hur mycket du ska gå upp i vikt. Du tränar endast för att det är super kul i år. Målsättningar får vänta i alla fall ett år.

– Ät regelbundet. Det betyder inte att du ska dra ner på chokladen, men den får inte ensam stå som din diet en hel dag. Det klarar ingen som genomlidit de känslor som du har.

– Gör roliga saker. Va med vännerna, läs böcker, spela piano osv. Men i lagom mån.

– Fortsätt att dröm om allt det där roliga. Du orkar inte allt du vill nu, du gör inte det. Men det betyder inte att du aldrig kommer göra det. Bestäm dig för ett ställe du någon gång ska eller något som du någon gång ska göra och tro på att det kommer ske, för det vet du, egentligen, att det kommer.

Ni vänner ni ska inte sätta dessa mål. Ni ska sätta mål som stimulerar er äventyrslust, som inspirerar och som skrämmer er! Det ska jag också om några år. Men nästkommande år blir för mig ett lugnt år och det ska jag lära mig själv att vara tacksam över.

Med kärlek,

Nellie som fortfarande är full av liv, vilja, tankar och idéer men som numera tar ett steg tillbaka

 

 

Continue Reading

Gahhh för livet

Hej vänner!

Detta år går till historien som året då jag var mitt mest sentimentaliska jag. Ikväll har jag likt många andra kvällar detta år sköljts över av känslor av lycka, tacksamhet, stolthet, förtvivlan och vemod. Hela studenttiden var en tid av vemod och kanske mognad och jag har sedan dess slut inte reflekterat över det särskilt mycket. Men nu återigen så känner jag känslan av att blodet forsar fram under min hud, liksom springer, hela kroppen vibrerar inte i förväntan som förr utan i eftertanken på det som har hänt. Allt det som vi lämnar bakom oss när nästa år börjar. Det känns skönt ändå. Allting är så långt borta. Jag satte mig framför pianot och spelade några av de jullåtar som jag hade i pianoläxa förra året. Noterna satt som inpräntande i fingrarna, som att kroppen kom ihåg att jag spelat dessa låtar förr. Då mindes jag mitt lilla pianorum på musikskolan, alla långa trappor upp dit, den väldigt upplysta lilla lokalen där jag befann mig varje måndag i ett år. Tillsammans med världens ärligaste fröken som sa exakt de ord hon tänkte på. Minns jag henne och lektionerna i saknad? Nej det tror jag inte. Jag är tacksam för idag upptäckte jag att när stressen har lagt sig så kan jag spela mycket bättre än vad jag trodde. Och att befinna mig där känns väldigt avlägset. Det känns som att det är någon annans tur att befinna sig där nu och det känns bra. Tänk vilken värld vi lever i, en värld där någon har uppfunnit olika instrument som går att spela med ett notsystem som någon uppfunnit. Jag har fått möjlighet att lära mig pianots språk tack vare att vi lever i en tid och i ett samhälle där människor anser att det är något som alla ska få möjligheten att göra och därför inrättat musikskolor. Sånt här tänker jag på. Det är inte normalt.

 

Med kärlek,

Den onormalt sentimentala Nellie som ska spela piano mer eftersom det är oerhört härligt

Continue Reading
1 2 3 7