Detta kommer inte vara mitt år

God nytt år vänner (en månad försent).

Jag hade gärna skrivit att jag hade höga förväntningar på detta år, att jag var redo för att öka tempot, att det var dags och ta tag i allt nu och att detta år (2018) skulle vara mitt år. Men vänner, kanske hade ni redan gissat det, detta år kommer inte att vara mitt år. Jag är inte där än, även om det ibland känns så. För ibland kan jag känna det igen, det där som jag inte vet vad det är men något slags driv som gör att jag kan göra allt, jag kan göra allt i ett rasande tempo och med hög kvalité. Men de stunderna är inte konstanta och jag tror och börjar acceptera att de nog aldrig kommer att vara det igen.  Detta år behöver jag lyssna på kroppen och aldrig lura den. Hitta en balans mellan att göra allt som möjligt går och precis ingenting. Göra det som känns roligt och bra men att samtidigt inte intala mig själv att det är att vara upptagen hela tiden. Det blir inte ett fartfyllt år, men kanske blir nästa år det. För att något år någonsin ska kunna bli det igen behövs år som detta. Det borde vara lätt att förstå men det är väldigt sällan det.

Med kärlek,

Nellie som försöker vara accepterande

Continue Reading

Dagen kom, men den överväldigande glädjen infann sig inte

Hej vänner!

Dagen kom, den jag tvekade på om den skulle komma. Jag ljuger om jag säger att jag alltid har trott att den aldrig kommer för det är inte fallet. Jag har dock fått kämpa, hårdare än jag brukar, för att ro båten ända in i hamn. (Jag vet dock att ni aldrig har tvivlat på att jag skulle klara det). Jag förväntade mig en överväldigande glädjestorm inom mig när jag tog klivet upp ur båten, landade med fötterna på land, eftersom jag så ivrigt längtat efter att få befinna mig på land. Den sista tiden innan färden var över fick jag de där känslorna inom mig, som förmodligen hjälper mig att klara det mesta jag tar mig an; envishet, iver, längtan och framför allt nervositet. Jag ändrade min bakgrund på telefonen till en bild där texten ”you got this” befann sig. Jag valde en låt till vilken jag föreställde mig att jag på egen hand skulle klara det. Då jag har sett andra nå detta mål (ro hem denna båt) hade jag en tydlig målbild i huvudet eftersom jag en gång fick bevittna en flicka (för mig okänd) som precis fått det där glädjande beskedet, hon meddelade det lyckligt gråtande till hennes mamma som utbrast ”graaattis gumman”. Jag förställde mig att det skulle vara jag som gråtande (på ett lyckligtvis) fick lämna det beskedet. Innan jag för sista gången lämnade lägenheten inför din slutgiltiga stunden klappade jag igång kroppen och hoppade upp och ner precis som jag alltid har gjort både innan en föreställning och en simtävling.  Jag var laddad, jag startade, gick i mål (rodde båten i hamn), segrade och andades ut. När detta sker i vanliga fall belönar min kropp mig med ”du är i en glädjestorm känsla”, men inte denna gången. Nu tror jag många vill säga att det beror på min stress, men jag tror inte det. Någon annan vill nog säga att segern blev en sån lättnad att glädjestormen inte kunde infinna sig då. Någon annan kanske påstår att jag inte har hunnit fatta det ännu (vilket säkert är sant då allting tar tid för mig att förstå nu för tiden).

Jag tror att den där känslostormen kommer om någon dag, kanske när jag får körkortet i handen, när jag får träffa er och när jag inte längre är matt och trött av resan. Det tror jag verkligen, men jag vill ändå berätta detta för er eftersom jag också starkt tror på att allting inte blir som tänkt och planerat och att vissa resor tar längre tid (såväl färden dit som för utmattningen efter målet att lägga sig).

Med kärlek,

Nellie

Continue Reading

Tiden den går oss oberört förbi

Hej Vänner!

Det är över ett år sen vi tog studenten i dag. Detta år har gått väldigt fort samtidigt som den tiden känns som en för länge förbipasserad tid. Tiden är så känslolös, den går oss oberörd förbi vad som än händer. Den stannar inte då vi skrattar av lycka eller från ingenstans blir djupt förkrossade. Den vänder sig aldrig tillbaka och tittar vemodigt på det som hänt. Tiden har blicken fäst rakt fram och springer målinriktat med hög hastighet ifrån oss. Inget vi gör och inget som sker kan få tiden att stanna upp. Det är lite inspirerande, läskigt men också betryggande. Vi är alltid på väg, vi fastnar aldrig även om det känns så.

Tur därmed att ögonblick, fantastiska ögonblick, kan fastna på bild. Tjejerna på bilden tycker jag mycket om <3. Den dagen tycker jag också mycket om. Vad som än händer i livet och var vi än befinner oss i framtiden tror jag att vi kommer minnas. Vi minns varandra, vi minns denna dag och vi minns denna speciella tid. Jag tror att vi kommer minnas trots att tiden har färdats oss tiotals år senare in i livet mot nya äventyr, äventyr som tiden förstås nu heller inte har tid att stanna en sekund för.

Med kärlek,

Nellie som är förundrad och förskräckt över hennes upptäckt av denna oberörda tiden

Continue Reading

Du vet inte, du har ingen aning

Hej vänner!

Ni vet inte, ni har ingen aning, om ni får morgondagen. Jag har fått anledning att se livet i vitögat (ni som vet, ni vet). Det är skört men det visste ni. Det jag vill poängtera är att det (livet) kan vara drastiskt, orättvist och helt oförutsägbart även för oss.

Jag tänker inte säga ”gör allt du vill redan i dag för imorgon kan det vara försent”. Ni har hört det innan. Jag vill dra ner det hela lite mot marken där vi står allesammans. Vi som har turen. Det är så mycket man vill. Det är så mycket man hade velat göra i dag om man visste med säkerhet att man inte hade morgondagen. Men i den stress som särskilt vi (unga människor) lever i (då talar jag om virrvarret av alla resor, utbildningar, jobb, drömmar, människor att möta som vi bara vill ska hända, ja allt) så glöms det som finns bakom bort. Det som finns bakom fick jag under förra året verkligen uppleva att det var viktigt. För jag fick leva utan det. Trots att livet på pappret var toppen med studentår, fester, vänner och allt så fungerade inte livet eftersom det som fanns bakom saknades. Det funkade inte särskilt bra alls. Det som finns bakom är att må bra.

Om ni inte får i morgon hoppas jag givetvis att ni har hunnit göra i alla fall en del av allt det där i virrvarret men framför allt att ni mår bra. Att ni känner er trygga med er själva var ni än befinner er. Att ni förstår att ni är viktiga. Att ni vet att ni är omtyckta även om dina nära personer inte är där för tillfället. Att ni mår så pass bra att ni orkar drömma och känna hopp inom er.

Gör det som får er att må bra. Ibland är det att resa, plugga, jobba eller möta nya människor. Ibland är det att måla, vila, yoga eller läsa. Gör det som får er att känna att ni vill leva just i dag. För ni kanske inte har chansen i morgon.

Med kärlek,

Nellie som önskar er allt välmående

 

Continue Reading

Vem är du utan alla människor runt omkring dig?

Jag såg en intervju med en man som fick frågan om vad det jobbigaste han genomlevt var. Han svarade att det kommer låta konstigt och töntigt men att de var en ung vuxentid då han inte visste var hans plats var än, vem han var eller vad hans uppgift var.

Nu ska jag vara ärlig, riktig riktigt ärlig. Det här är inte min månad. Jag är inte sprudlande glad inte ens i närheten jag har nog aldrig varit vilsnare. Min mittpunkt i mina vilsenhetsfunderingar just nu är: vem är jag utan alla människor runt omkring mig. Det är lätt och svara att jag är den jag är nu men alla människor runt om mig har format mig till den jag är.

Min favoritfilm hade inte varit clueless om inte jag och Wilma hade varit totalt nerkära i Lindsey Lohan som elvaåringar och i en dubbel dvd med en Lindsey film fått med oss clueless i dvdformat. Jag hade inte älskat att åka skidor i dag om jag inte träffat Linn och Wilma för det var dem som förde mig in i det och tack, tack, tack för det. Jag hade inte varit en numera spinning fantast om inte Ebba fått mig att testa. Jag hade inte fått uppleva den kärlek som teatern har gett mig om inte Wilma och jag gemensamt hade gått på vår första teaterlektion.

Det finna dock delar av mig som jag har mitt inre driv att tacka och möjligtvis de som framkallat mitt inre driv. Mamma hade ett tydligt mål på hur länge jag och systrarna var tvungna att simma innan vi fick sluta och givetvis ville jag sluta tidigare, när jag hade nått målet mamma satt upp så hade jag kämpat, traglat och tränat så pass hårt att jag hade tagit mig förbi trösklen och nu älskade jag det (därför hoppas jag att föräldrar puschar sina barn lite för barn behöver hjälp att ta sig över trösklen eftersom på andra sidan finns flyt). Mitt driv tog mig långt. Jag har fått höra av var ända mentor jag haft att jag är en naturlig ledare och en framtida chef. Det är nog den jag är men samtidigt hade jag inte hamnat i den situationen om jag inte gått i en klass med stökiga pojkar vilka jag har fått vara stötdämpare åt eller om jag inte givits så mycket ansvar.

Alla människor vi möter formar oss till dem vi är det går inte att komma ifrån. Även om jag skulle förlora er (vilket jag hoppas aldrig händer) så skulle jag ställa mig på scenen igen eller kanske sitta i publiken och kolla upp dit. Jag kommer kolla på clueless, jag kommer längta till vackra vinterland och jag kommer ta mig an projketledarrollen i det uppdrag som engagerar mig. Vi vet inte vad som händer under morgondagen men vi vet vad som skedde under gårdagen. Och oavsett vad som sker i morgon så bär vi med oss det som skedde i går för alltid. Så till er, underbara människor i mitt liv: av er har jag lärt mig att leva och jag bär med mig er för alltid. Till er som jag har mött men önskat att det aldrig skett: jag har lärt mig massa av er med och ni är min största inspiration till att bli bättre men framför allt att göra världen bättre.

Med kärlek,

Nellie som har en tung månad

Continue Reading

Ett nytt år

Hej vänner!

Jag har tusen gånger försökt skriva en lista till er med nyårsmål, dels de jag ser som mina egna och dels förslag på hur vi alla skulle kunna resonera kring ett nytt år. När inte det har gått har jag försökt skriva om det nya året. Men jag blir bara arg, ledsen och lite smått förtvivlad när jag ska skriva listan. För om jag hade skrivit denna lista i början av året eller inför detta år hade den sett annorlunda ut. Det är givetvis helt normalt. En människa förändras under ett år. Men det är det att jag inte är riktigt samma person. Och det, det är något som jag måste sluta tjura över. Om jag hade varit samma person som i början av detta år hade jag inte varit en levande person för en person som lever orkar sitta här och skriva ett inlägg, en levande person har huvudet fullt med tankar och resonemang om vad som är viktigt och det har jag turen av att ha. Det är dags för mig att vara lite realistisk, även om det är tråkigt. Jag kan inte hylla hon som var jag, som gjorde precis allt, eftersom om hon fått fortsätta hade jag varit sjukskriven nu. Men se man på jag studerar, tränar, läser, umgås och framför allt orkar jag tänka och tycka. Orkar man tänka och tycka är det ett tecken på att du inte är ångestladdad eller deprimerad eftersom du då hade lidit av en känsla av meningslöshet i de flesta situationer. När jag hade ångest kvittade det till exempel för mig om jag tog studenten bara ångesten försvann. Nu är jag tacksam och stolt över att jag gick i mål, jag ser en mening med det. Att jag inte på länge kommer orka resa jorden runt eller lägga all min energi på att köra vasaloppet nästa år är ingen jäkla uppoffring! Det måste jag inse. Jag klarar av så mycket men var väldigt nära på att inte kunna klara av någonting på många många år. Jag är högst irriterad på mitt ältande av mitt tidiga ”inspirerade och engagerade jag”. Nu är det dags att vakna och reflektera över vad som på riktigt är viktigt och vad jag faktiskt har åstadkommit. För jag kan inte sitta och skriva att det viktigaste jag har åstadkommit under året är jag tog studenten med goda resultat och allt vad det innebär, jag utförde uppgifter på jobbet som verkligen har uppskattas och har gett mig trovärdighet eller att jag har varit så himla kreativ. Nej det mest betydelsefulla är att jag slog till mitt tidigare jag med en träklubba i huvudet så att hon totalt föll av talarstolen, trillade ner, landade på rumpan och tittade irriterat upp på hon som står där nu, hon som har tagit över. Hon som har tagit över arbetar mindre och mer effektivt. Hon som står där nu strävar visserligen väldigt mycket efter att lära sig, når höga resultat oftast men ställer inga krav på att resultaten ska vara höga. Hon som står där nu har tagit en paus från många aktiviteter. Tidigare jag fortsätter att blänga surt, men börjar sakta men säkert inse att det finns nya order att förhålla sig efter.

Det är fantastiskt att få leva och särskilt att vilja leva vänner, jag kan skriva under på det. Jag vill fortsätta skriva under på det. Därför blir listan på mina mål följande:

– Ta det lugnt. En sak i taget. Planera rimligt! 

– Gör ditt bästa. Det är okej att bli super engagerad i alla kurserna eftersom de är super intressanta. Men du får inte plugga från morgon till kväll. Det är åtta timmar max sen är det nog. Sen är VG inte ett krav, det är en betydelselös bonus.

– Arbeta efter förmåga, inte mer.

– Träna nu när du får! Men utan mål! Du kommer inte springa tjejmilen 2017, sätta upp mål för hur snabbt du ska springa eller hur mycket du ska gå upp i vikt. Du tränar endast för att det är super kul i år. Målsättningar får vänta i alla fall ett år.

– Ät regelbundet. Det betyder inte att du ska dra ner på chokladen, men den får inte ensam stå som din diet en hel dag. Det klarar ingen som genomlidit de känslor som du har.

– Gör roliga saker. Va med vännerna, läs böcker, spela piano osv. Men i lagom mån.

– Fortsätt att dröm om allt det där roliga. Du orkar inte allt du vill nu, du gör inte det. Men det betyder inte att du aldrig kommer göra det. Bestäm dig för ett ställe du någon gång ska eller något som du någon gång ska göra och tro på att det kommer ske, för det vet du, egentligen, att det kommer.

Ni vänner ni ska inte sätta dessa mål. Ni ska sätta mål som stimulerar er äventyrslust, som inspirerar och som skrämmer er! Det ska jag också om några år. Men nästkommande år blir för mig ett lugnt år och det ska jag lära mig själv att vara tacksam över.

Med kärlek,

Nellie som fortfarande är full av liv, vilja, tankar och idéer men som numera tar ett steg tillbaka

 

 

Continue Reading

Varför skriver inte Nellie?

Hej vänner!

Varför skriver inte jag? Jo jag börjar men kan inte slutföra. Jag har säkert tio icke färdiga inlägg i min inkorg. Jag kan nämligen inte slutföra ett inlägg längre. Det är inte det att jag inte har någonting att skriva till er. För det mina vänner har jag alltid. Det finns alltid någonting jag tänker på som ofta ni har fått mig att inse och som jag har kunnat observera genom er eller någon annan. Anledningen till varför jag har svårt att formulera mig är att det som sker rör någon jag inte kan observera utifrån, det rör mig och endast mig. Jag har ingen som jag kan sätta över det jag känner på, som jag vet känner likadant och som jag kan se gå igenom olika situationer i livet och göra aktiva val. Jag ska göra dem själv. Ni vet att jag är självständig, det är inte det som detta handlar om. Det handlar om en förändring som inte gör ont och som egentligen inte är svår, för det är bara att följa med och se vad den tar än.

När jag började läsa sa min stränga lärare till lilla klassen att vi kommer att förändras genom att gå denna utbildning. Vi kommer tänka annorlunda, resonera annorlunda, handla annorlunda och få nya ambitioner. Kanske skulle killen inte längre stå ut med än efter denna förändring och lämna än, eller tvärtom sa hon på ett väldigt menande sätt. Jag tog inte henne på orden och troligen inte så många andra heller. De första veckorna var tuffa vilket de pågående också är men det finns nu ett andrum som inte existerat innan. Ni vet nog alla att andrum ger tid för tänkande. Jag inser att av det som jag tidigare har lärt mig har jag kunnat dra samband till omgivingen, er, andra men sällan mig själv. Nu har jag dock kunskap som blir ett verktyg för en totalt granskning av mig själv. Jag kan förstå varför jag har agerat som jag har gjort och varför jag har tänkt som jag har gjort. Men framför allt inser jag att just det behöver inte få avgöra framtiden för den har jag insett att jag vill vara rädd om men samtidigt inte ta för seriöst.

Nu pluggar jag i samma stad som jag vuxit upp i vilken jag har insett att jag definitivt vill vandra utanför dess gränser. Samtidigt som efter att mormor dog så känner jag en intensiv sorg inte bara för att hon är borta utanför att jag troligen inte kommer att få befinna mig på platsen hon bodde mer. Ni som vet ni vet att jag har klagat på detta ställe, att det sista jag vill är att bo där. Det är det troligen fortfarande. Men den otroligt vackra naturen, de djupa skogarna, livet utan internet och oändliga möjligheter att kommunicera med andra känns lockande för stunden. Vi romantiserar vår barndom, alla gör det och jag gör det i detta fall men jag kan inte låta bli att inse att platsen är en flykt som jag i hemlighet måste ha tyckt om, om inte älskat. Samtidigt längtar jag efter att arbeta i en storstad och det är något som med mitt arbete aldrig kommer att vara ett problem. Tvärtom är det enklare att finna arbete där än här. Jag längtar efter ett ställe där människor har stora ambitioner och där det ständigt råder ett snabbt tempo för jag vet att jag skulle trivas med det. Samtidigt vill jag ha den där tillflykten när det är sommar för då vill jag ligga i hängmattan och läsa och gå en promenad i den natur vars like jag aldrig har sett. På den platsen skulle jag aldrig kunna leva ett lyckligt liv men frågan är om jag kan leva ett lyckligt liv utan att tillgång till att fly dit ibland när det passar mig?

Det här med barn. Dessa som jag arbetar med, möter ofta. De gör mig förtvivlade, de får mig att få en stark framtidstro, de får mig att skratta och de får mig att inse att jag kommer aldrig ge upp. Men om vi ska dra de till det här med att jag och hela vår omgivning tror att jag kommer få barn cirka en dag efter min examen så har jag insett något, jag är den sista människan som skulle klara det. Jag utmanar mig själv ständigt, jag gör sånt som jag tycker är kul, jag älskar egentid men framför allt älskar jag att vara med er. Om man får barn är det ganska så slut med det. Ni läser en text skriven av den person i världen som troligen lägger mest tid på att göra antingen det som förverkligar hennes själv eller det som förverkligar barns förmågor vilka hon har en yrkesmässig relation till. Varför har inte jag riktigt förstått detta? Jag tror nog att jag vill ha barn när jag är trettiofem, det blir väll bra? Det är väll en lämplig tid i livet? Att jag ska sista fast är kanske mitt värsta scenario för tillfället men också för en ganska lång tid fram.

Jag kommer inte nöja mig, jag inser att jag kommer inte nöja mig på länge. Jag måste testa olika saker, jag måste se till att jag blir den som förstärker mig själv och jag måste se världen. Det var också en sak de sa i början av utbildningen. Ni kan ju gärna resa när ni jobbat ett tag efter er utbildning sa dem första dagen. Det är väll inte läge då? Jo det är då det är läge för jag har blivit så påverkad av det jag har lärt mig så jag kan inte ens tänka mig hur mycket jag kommer att utvecklas på dessa fyra år. Med en sådan utveckling och ett sådant vetande vill jag utveckla färdigheter som jag kommer kunna göra då, då när jag ser världen på ett annat sätt. Jag är FLUMMIG jag vet, men jag kan stanna upp och bli ledsen, pirrig och förväntansfull efter att ha insett vad livet kan ha inneburit och vad det kan komma att betyda.

Bli inte förvirrade för jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Det här är det som rör sig i mig konstant vilket gör det svårt för mig att skriva för det är svårt att sätta fingret på. Det jag kan konstatera är att ni ska vara rädda om framtiden men inte vara oroliga för att ni inte ska hinna det ni vill. Ni behöver inte göra det just nu, ni kan göra det lite senare.

Med kärlek,

Nellie som hoppas att ni inte är oroliga för henne och vill att jag hon ska skaffa psykiatrisk hjälp. Hon återkommer till det normala, om en stund. <3

 

Continue Reading

Tiden för ändlös dramatik är nu

Hej vänner!

Jag läser mycket krönikor och på sistone har många lite äldre tjejers texter fångat mitt intresse. De skriver till sig själva, till deras yngre jag och ber om ursäkt, peppar och skickar styrka. De skriver att de är glada att de har vuxit upp och blivit självständiga, skapat sig ett gott självförtroende och börjat tro på sig själva. Deras ord får mig att inse att tiden för ändlös dramatik, den är för vår del här nu.

Att spendera för mycket pengar på shots, att gråta en hel natt, att vara förtvivlat kär, att få sitt hjärta krossat, att vara fruktansvärt nervös, att vara osäker på precis allt, att inte tro att du klarar någonting, att vara konstant trött och att leva utan stabila rutiner är det många av oss som gör/ har gjort nyligen. Att gå från att älska livet till att avsky det på tre sekunder. Att gå från att vara ledsnast till gladast. Att varenda utekväll ska sluta så pass dramatiskt att kvällen skulle kunna skrivas till en pjäs som sedan spelas upp på en stor teaterscen är ingen ovanlighet. Det kan låta förtvivlat deprimerande. Men det jag vill säga är att jag har insätt att detta är nu och inte för alltid.

Vi gick från tryggheten ut i ovissheten och helt plötsligt är allting helt nytt. Det är spännande, läskigt, nervöst, underbart och helt otroligt. Det är inte konstigt om du tvivlar på din existens mening.

En dag kommer vi vilja skriva till våra artonåriga jag. Vi kommer vilja säga att allting kommer lösa sig. Vi kommer vilja säga att det bästa inte hänt ännu. Vi kommer vilja säga att vi inte ska vara för hårda mot oss själva. Vi kommer vilja be oss att ta det lugnt. Vi kommer vilja krama oss och säga att vi är värda mycket mer. Vi kommer vilja säga att vi, ja alla vi, vi kommer lyckas. Jag längtar tills den dagen inträffar. Den dagen är inte i dag. I dag så tvivlar jag på om jag någonsin i mitt liv kommer ta körkort och om jag kommer klara av mina studier. Jag vet dock att jag en dag kommer skratta åt tanken att jag trodde att jag inte skulle klara det.

Tips på saker som hjälper mot tider med ändlös dramatik, vänner, alltid ni vänner. Yoga och annan träning men mest yoga. Att läsa (inte plugg eller körkort utan något skönlitterärt). Framför allt vänner<3

Med kärlek,

Nellie som lever i dramatiska tider

 

Continue Reading

Livet det bara händer

Hej vänner!

Livet, ja det bara händer. Såklart egentligen. Jag har kommit in på en ny utbildning vilket innebär en nystart utan dess like. Det är förstås otroligt spännande men samtidigt nervöst. Välbehövligt vill jag lägga till. Innan studenten var vi nog alla så himla bekväma. Med det menar jag att vi kände till vår omgivning utan och innan, vi hade inget att vara nervösa för eftersom vi sedan länge hade funnit en plats och vi gjorde saker av vana. När jag tänker tillbaka på min första dag och det pirriga kring det så känns det avlägset. Det är skönt att leva ett liv som det vi kunde leva i trean. Alla är på något sätt bekväma och vana vid varandra. Knappast något är nervöst eller pirrigt längre. Ingen är direkt rädd för att ta plats eller höras. Alla är accepterade och egna individer som inte försöker efterlikna andra. Att gå ifrån det till att bli en ny elev än en gång är ett stort nervöst steg. Trots att det känns jobbigt är det jätte bra, jag tänker förklara min teori. Att vara nervös är det bästa du kan vara om du vill lyckas. Du kan använda din nervositet till något bra och det är ett bevis på att du är seriös med det du håller på att ta dig an. Innan de allra bästa föreställningarna, talen, proven och uppdragen som jag har utfört har jag varit nervös. Det är en bra krydda. Den får mig att försöka lite mer, den får mig att inse att detta är viktigt. Om jag inte är nervös innan exempelvis talet så blir det oftast inte lika färgstarkt, personligt och kraftfullt. Om du står inför en nystart, tänk på hur det kommer se ut om något år eller två. Då är vi där igen. Alla är egna individer och omgivningen är välkänd. Jag ser tokigt nog fram emot en nystart för att sedan hamna på det där trivsamma stället. Det är okej att vara nervös nu för vi ska alla ta oss an olika nya utmaningar nu. Vår tid är nu vänner <3.

IMG_0187

Med kärlek,

Nellie som vill peppa er alla nervösa vänner till att inse att allt kommer att ordna sig

 

Continue Reading