September 2016

Hej vänner! Bättre sent än aldrig kommer historien om september 2016.

IMG_0397

Rasmus, Robert och company hade kräftskiva. Detta uppskattades enormt från min sida eftersom kräftor har kommit och bli något jag älskar. Jag kan faktiskt säga att jag som nästan vuxen är glad att man ibland prövar nya maträtter som man inte är van vid, för livet utan kräftor vad vore det. September bjöd också på fint väder. Super soliga och varma dagar är nu ett minne blott.

IMG_0398

Det soliga vädret bjöd på campus lunch utomhus!! Det kan jag tala om att vi inte gör nu, äter ute alltså 😉 . Jag klippte håret kort. Vi fikade ute dock var det sista utefikan pga började bli kallt. Jag åkte in på sjukhus pga allergisk chock. Varför är ännu oklart men de tror för tillfället att jag inte kan äta vete sex timmar innan träning och jag är utrustad med adrenalinspruta och medicin och det ska förhoppningsvis inte hända  igen.

IMG_0399

Emma och jag yogade och Emma var så färgglad att jag blev lycklig och nästan grät en skvätt. Wilma fyller år i oktober men firade sista september in i första oktober. Det var en väldigt mysig och trevlig stund. Grattis till Wilma på nittonårsdagen!<3

Med kärlek,

Nellie

Continue Reading

Varför skriver inte Nellie?

Hej vänner!

Varför skriver inte jag? Jo jag börjar men kan inte slutföra. Jag har säkert tio icke färdiga inlägg i min inkorg. Jag kan nämligen inte slutföra ett inlägg längre. Det är inte det att jag inte har någonting att skriva till er. För det mina vänner har jag alltid. Det finns alltid någonting jag tänker på som ofta ni har fått mig att inse och som jag har kunnat observera genom er eller någon annan. Anledningen till varför jag har svårt att formulera mig är att det som sker rör någon jag inte kan observera utifrån, det rör mig och endast mig. Jag har ingen som jag kan sätta över det jag känner på, som jag vet känner likadant och som jag kan se gå igenom olika situationer i livet och göra aktiva val. Jag ska göra dem själv. Ni vet att jag är självständig, det är inte det som detta handlar om. Det handlar om en förändring som inte gör ont och som egentligen inte är svår, för det är bara att följa med och se vad den tar än.

När jag började läsa sa min stränga lärare till lilla klassen att vi kommer att förändras genom att gå denna utbildning. Vi kommer tänka annorlunda, resonera annorlunda, handla annorlunda och få nya ambitioner. Kanske skulle killen inte längre stå ut med än efter denna förändring och lämna än, eller tvärtom sa hon på ett väldigt menande sätt. Jag tog inte henne på orden och troligen inte så många andra heller. De första veckorna var tuffa vilket de pågående också är men det finns nu ett andrum som inte existerat innan. Ni vet nog alla att andrum ger tid för tänkande. Jag inser att av det som jag tidigare har lärt mig har jag kunnat dra samband till omgivingen, er, andra men sällan mig själv. Nu har jag dock kunskap som blir ett verktyg för en totalt granskning av mig själv. Jag kan förstå varför jag har agerat som jag har gjort och varför jag har tänkt som jag har gjort. Men framför allt inser jag att just det behöver inte få avgöra framtiden för den har jag insett att jag vill vara rädd om men samtidigt inte ta för seriöst.

Nu pluggar jag i samma stad som jag vuxit upp i vilken jag har insett att jag definitivt vill vandra utanför dess gränser. Samtidigt som efter att mormor dog så känner jag en intensiv sorg inte bara för att hon är borta utanför att jag troligen inte kommer att få befinna mig på platsen hon bodde mer. Ni som vet ni vet att jag har klagat på detta ställe, att det sista jag vill är att bo där. Det är det troligen fortfarande. Men den otroligt vackra naturen, de djupa skogarna, livet utan internet och oändliga möjligheter att kommunicera med andra känns lockande för stunden. Vi romantiserar vår barndom, alla gör det och jag gör det i detta fall men jag kan inte låta bli att inse att platsen är en flykt som jag i hemlighet måste ha tyckt om, om inte älskat. Samtidigt längtar jag efter att arbeta i en storstad och det är något som med mitt arbete aldrig kommer att vara ett problem. Tvärtom är det enklare att finna arbete där än här. Jag längtar efter ett ställe där människor har stora ambitioner och där det ständigt råder ett snabbt tempo för jag vet att jag skulle trivas med det. Samtidigt vill jag ha den där tillflykten när det är sommar för då vill jag ligga i hängmattan och läsa och gå en promenad i den natur vars like jag aldrig har sett. På den platsen skulle jag aldrig kunna leva ett lyckligt liv men frågan är om jag kan leva ett lyckligt liv utan att tillgång till att fly dit ibland när det passar mig?

Det här med barn. Dessa som jag arbetar med, möter ofta. De gör mig förtvivlade, de får mig att få en stark framtidstro, de får mig att skratta och de får mig att inse att jag kommer aldrig ge upp. Men om vi ska dra de till det här med att jag och hela vår omgivning tror att jag kommer få barn cirka en dag efter min examen så har jag insett något, jag är den sista människan som skulle klara det. Jag utmanar mig själv ständigt, jag gör sånt som jag tycker är kul, jag älskar egentid men framför allt älskar jag att vara med er. Om man får barn är det ganska så slut med det. Ni läser en text skriven av den person i världen som troligen lägger mest tid på att göra antingen det som förverkligar hennes själv eller det som förverkligar barns förmågor vilka hon har en yrkesmässig relation till. Varför har inte jag riktigt förstått detta? Jag tror nog att jag vill ha barn när jag är trettiofem, det blir väll bra? Det är väll en lämplig tid i livet? Att jag ska sista fast är kanske mitt värsta scenario för tillfället men också för en ganska lång tid fram.

Jag kommer inte nöja mig, jag inser att jag kommer inte nöja mig på länge. Jag måste testa olika saker, jag måste se till att jag blir den som förstärker mig själv och jag måste se världen. Det var också en sak de sa i början av utbildningen. Ni kan ju gärna resa när ni jobbat ett tag efter er utbildning sa dem första dagen. Det är väll inte läge då? Jo det är då det är läge för jag har blivit så påverkad av det jag har lärt mig så jag kan inte ens tänka mig hur mycket jag kommer att utvecklas på dessa fyra år. Med en sådan utveckling och ett sådant vetande vill jag utveckla färdigheter som jag kommer kunna göra då, då när jag ser världen på ett annat sätt. Jag är FLUMMIG jag vet, men jag kan stanna upp och bli ledsen, pirrig och förväntansfull efter att ha insett vad livet kan ha inneburit och vad det kan komma att betyda.

Bli inte förvirrade för jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Det här är det som rör sig i mig konstant vilket gör det svårt för mig att skriva för det är svårt att sätta fingret på. Det jag kan konstatera är att ni ska vara rädda om framtiden men inte vara oroliga för att ni inte ska hinna det ni vill. Ni behöver inte göra det just nu, ni kan göra det lite senare.

Med kärlek,

Nellie som hoppas att ni inte är oroliga för henne och vill att jag hon ska skaffa psykiatrisk hjälp. Hon återkommer till det normala, om en stund. <3

 

Continue Reading