Dagen kom, men den överväldigande glädjen infann sig inte

Hej vänner!

Dagen kom, den jag tvekade på om den skulle komma. Jag ljuger om jag säger att jag alltid har trott att den aldrig kommer för det är inte fallet. Jag har dock fått kämpa, hårdare än jag brukar, för att ro båten ända in i hamn. (Jag vet dock att ni aldrig har tvivlat på att jag skulle klara det). Jag förväntade mig en överväldigande glädjestorm inom mig när jag tog klivet upp ur båten, landade med fötterna på land, eftersom jag så ivrigt längtat efter att få befinna mig på land. Den sista tiden innan färden var över fick jag de där känslorna inom mig, som förmodligen hjälper mig att klara det mesta jag tar mig an; envishet, iver, längtan och framför allt nervositet. Jag ändrade min bakgrund på telefonen till en bild där texten ”you got this” befann sig. Jag valde en låt till vilken jag föreställde mig att jag på egen hand skulle klara det. Då jag har sett andra nå detta mål (ro hem denna båt) hade jag en tydlig målbild i huvudet eftersom jag en gång fick bevittna en flicka (för mig okänd) som precis fått det där glädjande beskedet, hon meddelade det lyckligt gråtande till hennes mamma som utbrast ”graaattis gumman”. Jag förställde mig att det skulle vara jag som gråtande (på ett lyckligtvis) fick lämna det beskedet. Innan jag för sista gången lämnade lägenheten inför din slutgiltiga stunden klappade jag igång kroppen och hoppade upp och ner precis som jag alltid har gjort både innan en föreställning och en simtävling.  Jag var laddad, jag startade, gick i mål (rodde båten i hamn), segrade och andades ut. När detta sker i vanliga fall belönar min kropp mig med ”du är i en glädjestorm känsla”, men inte denna gången. Nu tror jag många vill säga att det beror på min stress, men jag tror inte det. Någon annan vill nog säga att segern blev en sån lättnad att glädjestormen inte kunde infinna sig då. Någon annan kanske påstår att jag inte har hunnit fatta det ännu (vilket säkert är sant då allting tar tid för mig att förstå nu för tiden).

Jag tror att den där känslostormen kommer om någon dag, kanske när jag får körkortet i handen, när jag får träffa er och när jag inte längre är matt och trött av resan. Det tror jag verkligen, men jag vill ändå berätta detta för er eftersom jag också starkt tror på att allting inte blir som tänkt och planerat och att vissa resor tar längre tid (såväl färden dit som för utmattningen efter målet att lägga sig).

Med kärlek,

Nellie

Continue Reading