Ett liv jag gav upp

Hej vänner!

Jag har mycket och säga om Berlin och livet jag lever nu. Men precis i stunden började jag tänka på det liv jag levde en gång, det livet jag gav upp. Jag läste ett inlägg en tjej hade delat på Facebook. Det berörde mig här och nu i bussen till tårar. 

Jag var en simmare. Inte den bästa men defenitivt en simmare. Jag älskade vattnet. Jag älskade hur tyst det var under vattnet när jag precis dykt i för att världen sedan skulle omges med ljud när jag bröt vattenytan. Jag älskade tävlingarna. Inte för att tävla mot andra, utan mot mig själv. Den där känslan av att ha förbättrat sig en eller två sekunder finns det inte mycket än i dag som slår. Jag älskade simningen för den gjorde så att jag kunde ignorera precis allt annat. Det var min alldeles egna värld. Simningen är en av mina största kärlekar i livet. Simningen var min första kärlek i livet. Under den perioden då andra blev kära i sin första kärlek, var jag fokuserad i simningen. Det var min kärlek. 

En dag slutade jag trivas, jag tyckte inte om att vara i den del av simhallen där jag tränade. Jag tyckte inte om vattnet på min bana. Jag fick en klump i magen varje dag jag ”tvingade” mig att gå dit. Jag var inte kär längre, jag gjorde slut. Det var något av det värsta jag har gått igenom i mitt liv. Jag har ångrat mig många gånger. Jag saknar det fortfarande ibland. Men det är över nu och jag är simlärare nu. Många av de barnen jag lärde simma deras första tio meter kan i dag simma 200 meter, klarar av att dyka i och är snart med i en tävlinggrupp. De tävlar snart. De är snart simmare. Det är himla underbart. Det tar dock inte bort min sorg. Jag saknar simningen men jag trivs inte med att simma. Jag är kär i kärleken och vet ni? Det kommer jag vara för resten av mitt liv. Det var mitt liv, det var den jag var. Nu är det en del av mig. En alldeles speciell del. En av de bästa delarna med mig, simmaren. Jag är så himla stolt över den delen av mig. Inte för att jag var bäst utan för att jag kämpade så himla hårt. Ibland kämpade jag utan framgång under långa perioder, men jag fortsatte. Simning är den jobbigaste typen av träning jag vet. Men också den bästa. Den har en speciell plats i mitt hjärta och det kommer den ha för all evighet. Simningen är ingen evig kärlek men det är en del av mig. En av de bästa delarna av mig.

Jag vill säga tack till mig själv, för att jag valde simningen. Jag vill också acceptera att jag inte kan fortsätta mer men att det för alltid får vara en del av mig. Jag ser fram emot många år som simlärare, för att få lära andra att älska det som jag har älskat mest. 

Med kärlek,

Nellie

Post navigation

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *