Hur länge till är jag mitt glittriga jag?

Hej vänner!

Jag har haft genrep hela dagen och sedan har jag varit med Wilma, Sofie och Maja L en stund. Vi kollade på en film som jag inte hann se klart, men den handlade om en grupp forskare som forskar om hur vi ska kunna få tillbaka de döda från de döda. Alltså hur vi kan få människor att komma tillbaka till livet. En forskare tror inte alls på livet efter döden och förklarar döden ur ett vetenskapligt sätt. Det fick verkligen mig att bli så vemodig (som jag är jämt nu för tiden). Jag är för ung för att ha dödsångest, men tänk på hela mitt liv, hela min historia, hela mitt jag, den jag är och allt det jag har åstadkommit. Tänk på det som förlorat, borta och icke längre existerande. Tänk när jag inte finns men allt jag gjort finns kvar. Alla föreställningar jag har medverkat i, de är uppspelade och förblir uppspelade. Tänk på alla gånger jag och vännerna har gått genom korridorerna på Bergunda, en skola som snart inte finns mer. Skolan finns snart inte längre mer men vår tid där den finns kvar för evigt. Tänk på bordet i skolan där jag och lovers and friends alltid står, tänk att snart står bordet där utan oss, men alla minnen finns kvar. En dag står troligen inte bordet där längre men fortfarande kommer vi ha en himla massa minnen knyta till ett bord!?!? Betydelsefulla minnen som för oss är värda så himla mycket. Tänk om tusen år, då kommer troligen ingen minnas någon av de föreställningar jag har varit med i eller ens mig. Mitt underbara teater gäng och jag, allt vi gjort det kommer finnas utan att någon vet. Det är sorgligt och därför hoppas jag att vi, gänget finns någonstans och kan fortsätta bära på minnet. De så himla fina minnena. Jag hoppas att lovers and friends på något sätt existerar nån stans om tusen år på något sätt, så att vi kan fortsätta att komma ihåg bordet, bordet som då inte längre finns. Jag hoppas att all kärlek till vänner, familj och till teatern finns någonstans för evigt bevarad.

Just nu gör jag min sista föreställning i min teatergrupp. Det kan göra mig så himla ledsen men samtidigt vet jag att det är dax för nya äventyr, även om dessa nya äventyr innebär att jag till en början måste ta det lugnt och varva ner för att orka och få nya idéer flödande inom mig. Men samtidigt måste jag få vara ledsen, efteråt, inte nu. Nu ska jag vara glad över att vara jag, mitt glittriga jag, vara stolt över min grupp, över min karaktär och över mig som spelar henne. Om ingen kommer ihåg henne om tusen år så lovar jag att minnet av henne finns bevarat i mig. Hon är en liten del av mig. Hon är en del som inte kan dö, hon kommer att få leva för evigt. På frågan om hur länge till jag kommer att vara mitt glittriga jag svarar jag för alltid. Då menar jag för alltid som även efter att jag har slutat existera på jorden och då jorden har slutat existera osv osv. För ärligt talat finns det så mycket som inte bara kan försvinna, jag vägrar tro att hon försvinner. Mitt glittriga jag, du kommer vara ett av mina bästa minnen. Du är en del av mig som jag älskar.

glitter

Med kärlek,

Den glittriga Nellie

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *