Gahhh för livet

Hej vänner!

Detta år går till historien som året då jag var mitt mest sentimentaliska jag. Ikväll har jag likt många andra kvällar detta år sköljts över av känslor av lycka, tacksamhet, stolthet, förtvivlan och vemod. Hela studenttiden var en tid av vemod och kanske mognad och jag har sedan dess slut inte reflekterat över det särskilt mycket. Men nu återigen så känner jag känslan av att blodet forsar fram under min hud, liksom springer, hela kroppen vibrerar inte i förväntan som förr utan i eftertanken på det som har hänt. Allt det som vi lämnar bakom oss när nästa år börjar. Det känns skönt ändå. Allting är så långt borta. Jag satte mig framför pianot och spelade några av de jullåtar som jag hade i pianoläxa förra året. Noterna satt som inpräntande i fingrarna, som att kroppen kom ihåg att jag spelat dessa låtar förr. Då mindes jag mitt lilla pianorum på musikskolan, alla långa trappor upp dit, den väldigt upplysta lilla lokalen där jag befann mig varje måndag i ett år. Tillsammans med världens ärligaste fröken som sa exakt de ord hon tänkte på. Minns jag henne och lektionerna i saknad? Nej det tror jag inte. Jag är tacksam för idag upptäckte jag att när stressen har lagt sig så kan jag spela mycket bättre än vad jag trodde. Och att befinna mig där känns väldigt avlägset. Det känns som att det är någon annans tur att befinna sig där nu och det känns bra. Tänk vilken värld vi lever i, en värld där någon har uppfunnit olika instrument som går att spela med ett notsystem som någon uppfunnit. Jag har fått möjlighet att lära mig pianots språk tack vare att vi lever i en tid och i ett samhälle där människor anser att det är något som alla ska få möjligheten att göra och därför inrättat musikskolor. Sånt här tänker jag på. Det är inte normalt.

 

Med kärlek,

Den onormalt sentimentala Nellie som ska spela piano mer eftersom det är oerhört härligt

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *