Jag såg en intervju med en man som fick frågan om vad det jobbigaste han genomlevt var. Han svarade att det kommer låta konstigt och töntigt men att de var en ung vuxentid då han inte visste var hans plats var än, vem han var eller vad hans uppgift var.

Nu ska jag vara ärlig, riktig riktigt ärlig. Det här är inte min månad. Jag är inte sprudlande glad inte ens i närheten jag har nog aldrig varit vilsnare. Min mittpunkt i mina vilsenhetsfunderingar just nu är: vem är jag utan alla människor runt omkring mig. Det är lätt och svara att jag är den jag är nu men alla människor runt om mig har format mig till den jag är.

Min favoritfilm hade inte varit clueless om inte jag och Wilma hade varit totalt nerkära i Lindsey Lohan som elvaåringar och i en dubbel dvd med en Lindsey film fått med oss clueless i dvdformat. Jag hade inte älskat att åka skidor i dag om jag inte träffat Linn och Wilma för det var dem som förde mig in i det och tack, tack, tack för det. Jag hade inte varit en numera spinning fantast om inte Ebba fått mig att testa. Jag hade inte fått uppleva den kärlek som teatern har gett mig om inte Wilma och jag gemensamt hade gått på vår första teaterlektion.

Det finna dock delar av mig som jag har mitt inre driv att tacka och möjligtvis de som framkallat mitt inre driv. Mamma hade ett tydligt mål på hur länge jag och systrarna var tvungna att simma innan vi fick sluta och givetvis ville jag sluta tidigare, när jag hade nått målet mamma satt upp så hade jag kämpat, traglat och tränat så pass hårt att jag hade tagit mig förbi trösklen och nu älskade jag det (därför hoppas jag att föräldrar puschar sina barn lite för barn behöver hjälp att ta sig över trösklen eftersom på andra sidan finns flyt). Mitt driv tog mig långt. Jag har fått höra av var ända mentor jag haft att jag är en naturlig ledare och en framtida chef. Det är nog den jag är men samtidigt hade jag inte hamnat i den situationen om jag inte gått i en klass med stökiga pojkar vilka jag har fått vara stötdämpare åt eller om jag inte givits så mycket ansvar.

Alla människor vi möter formar oss till dem vi är det går inte att komma ifrån. Även om jag skulle förlora er (vilket jag hoppas aldrig händer) så skulle jag ställa mig på scenen igen eller kanske sitta i publiken och kolla upp dit. Jag kommer kolla på clueless, jag kommer längta till vackra vinterland och jag kommer ta mig an projketledarrollen i det uppdrag som engagerar mig. Vi vet inte vad som händer under morgondagen men vi vet vad som skedde under gårdagen. Och oavsett vad som sker i morgon så bär vi med oss det som skedde i går för alltid. Så till er, underbara människor i mitt liv: av er har jag lärt mig att leva och jag bär med mig er för alltid. Till er som jag har mött men önskat att det aldrig skett: jag har lärt mig massa av er med och ni är min största inspiration till att bli bättre men framför allt att göra världen bättre.

Med kärlek,

Nellie som har en tung månad